Maja

Det är först när hela ens värld faller sönder som man inser hur lycklig man skulle ha varit då allt var bra. Hur mycket man skulle ha uppskattat all glädje och hur mycket man skulle tacka för att få leva så bra. Men å andra sidan kan man inte klaga på något som man inte vet om, fast många gånger tycker jag att människor i vår omgivning klagar alldeles för mycket och på någoting som är alldeles för litet (även jag).

När hela ens värld faller sönder önskar man att alla kunde förstå. Men ingen kan förstå, någonsin. Ingen kan någonsin förstå hur det känns, ingen, absoult ingen. Människor kan tro att dem förstår, men det gör de inte.

Jag vet att ingen någonsin kommer att förstå, men det kräver jag inte heller. Allt jag önskar är att någon alltid bara kan finnas där, krama mig och ta hand om mig. Att någon skulle kunna släppa allt ur sina händer bara för att få mig att må bättre. Att inget annat i vår värld skulle vara viktigt, utan att det endast skulle vara vi två, bara vi. Jag vet att detta är omöjligt. Men jag kommer aldrig sluta hoppas.